KENNEL
LUDENBENS
Varifrån kommer sheltien?
Shetlandsöarna är namnet på ett
hundratal vindpinade öar i Nordsjön norr om Skottland och Orkneyöarna.
Den bofasta befolkningen har präglats
av fisket. Jämsides med den näringen har de slagit sig på jordbruk och
fårskötsel.
För fårskötseln behövdes
vallhundar och sådana fanns också på Shetlandsöarna.
Naturen är karg och klimatet
hårt och det präglar inte bara växtligheten utan också inbyggarna
det är kortväxta och sega
människor och även boskapen har varit småväxt.
Det gäller den bekanta
Shetlandsponyn, fåren och också vallhundarna.
Dessa ursprungliga Shetland
Sheepdog var små och livliga och kallades allmänt för toonie-dog. En toon var
namnet på de små gårdar som fanns på öarna,
och hundarnas uppgift var inte
minst att hålla fåren borta från de sparsamma grödorna.
Hunden var en helt integrerad del av livet på
Shetlandsöarna och hade en hög status bland invånarna.
Den avel som förekom var
givetvis inriktad på att förstärka de egenskaper som krävdes av en god vallhund
under rådande svåra förhållanden.
Den skulle klara isande vindar,
piskande regn och häftiga snöfall , det krävdes en tuff liten hund med gott
intellekt och värmande päls.
Ingen vet hur de allra första
hundarna kom till Shetlandsöarna, men mytbildningen är stor och varje
sheltiekännare av format har sin egen teori.
Att rasen i grunden bygger på
working collies går inte att komma ifrån. Så betraktades ju rasen också från
början som collies i miniatyr.
också en mer målmedveten avel
för att förstärka fårhundsegenskaperna och då var det det skotska collies som
importerades.
Att sheltien trots detta inte
blev större i formatet får tillskrivas det bistra klimatet
Redan under senare delen av
1800-talet blev för övrigt denna lilla hund också populär som sällskapshund i
familjer som inte bedrev någon fårskötsel.
Så populär var hunden att
besökande sailors köpte med sig enstaka shelties till ett nytt liv som
sällskapshundar i Storbritannien.
Det skedde inte minst efter de
många besök som brittiska örlogsmän gjorde på öarna.
När sheltien blev sällskapshund
skapades ett incitament för att göra den mera salongsmässig.
Det blev möjligt när en
besökande yacht medförde en black-and-tan King Charles Spaniel som kom att
användas i avel av flera lokala uppfödare.
Spåren av denna enda hund kan
avläsas än idag.
Introduktion
i Sverige
Shetland sheepdog fördes till
Sverige 1930 av Einar och Anna Hauffman som
tog in hanen Connies of Redbraes .
1931 kom även de två
sobeltikarna Kilvarock Mignonette och Larkbeare Apricot Flan.
1932 ställdes nio shelties ut -
det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen.
1967 bildades på initiativ av
Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog.
Klubben kallades Svenska
Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska
Sällskaps- och Dvärghundsklubben,
som var den klubb som till dess
fört rasens talan.
En av de första uppgifter som
klubben tog på sig var att ge ut klubbtidningen Sheltiebladet,
som från 1968 började komma ut i
form av en enkel stencil.
Från 1973 kom utgivningen
kvartalsvis.
Den 10 januari 1981 godkänns
klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse
och namnet ändras från Svenska
Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.
Sheltiens
framtid
Intresset för Shetland Sheepdog
har ständigt varit stigande under de 65 år som rasen funnits i Sverige.
Orsaken till rasens ständigt
stigande popularitet står att finna i sheltiens egen karaktär.
En vacker och livlig hund som
för sig med stor stilkänsla och elegans.
Den besitter en älsklighet och
mildhet som är oemotståndlig och de pigga ögonen utstrålar intelligens och
temperament.
Den passar såväl barnfamiljen
som söker en lekkamrat, som den äldre ensamma människan som söker ett hängivet
sällskap
och hundexperten som vill ha en
perfekt utställningshund med vilken man kan väcka beundran i ringen.
Sheltien har något för alla - så
varför skulle den inte bli omtyckt och spridd...
( Innehållet saxat från sssk:
hemsida www.sssk.org )